Din silversvala mot mitt nyckelben, Meyou.
Du får inte lämna mig nu. Utan dig … det är för hemskt att ens föreställa sig. Det är för din skull som jag lever.Jag vet att du haft det svårt att försvara mig för föräldrarna och A. Att du försvarade OSS för att du ville tro på mig, på vår samvaro.Snälla, du får inte lämna mig nu.
Det är vår systerskap som alstrar längtan efter livet inom mig, som viskar ”Hont är värt vad som helst för mig. Det är viktigare än spriten, än ätstörningarna” till mig.
Jag vet precis hur Pavlovs hundar kände sig när de hörde den där speciella klockan.Igår var föresatserna tydliga och klara, att låta dig vara. Det är många som säger åt mig att att släppa dig fri.
Det är det svåraste jag någonsin gjort. Sov inte på hela natten om du skulle ringa eller skicka ett sms.
Du kanske inte kommer ihåg det, men en gång sa Ludvig D till dig att ditt problem vara att du längtade för mycket. Att längtande var ett självändamål i sig, inte det du ”trånade” efter.
Jag hoppas att han hade rätt, för i sådana fall gör inte mitt svek ont i dig som det gör i mig. Du hittar snart någon bättre att längta efter. Någon bra.
Men din svala vilar mot mitt nyckelben
närhelst du vill ha det.
I ett kuvert med posten eller runt min hals vid din dörr.
