Den som maler,

kom först till kvarn

du har inga marginaler.

CONTAINERBARN.

Ok. Fokus. Allt krackelerade för länge sedan. Reparera, mera. Prestera. PROTESTERA.

Fokusera. Skaffa nya vanor – tänk i andra banor.

Om jag bara vore mer som Meyou. Hon har nischat sin depression. Melankoli, musikknarkande. Veganism. Slakthuseffekt.

Jag fumlar runt i sjukhuskorridorer, jag somnar med en halvsmält zyprexa i munnen. Jag följer såpor och läser Marian Keyes. Spelar Yatzy. Når normalvikt för att banta bort den igen.

Borstar bort chipssmuor från landstingsfilten, stresar ner på knä framför toaletten.

- Dessa chips kostar b ara fem kronor, köp dem i stället för de dyra, du kräks ju bara upp allt på en gång.

- Nej, jag vill ha de dyra chipsen, de är välbekanta, punkt.

Transfett som transfett.

Jag vet inte alls vad som kommer att hända med mig. Önskar de åtminstone kunde avskriva LPTt så jag har mer att säga till om vården. 

Var på Runna nästan ett halvår, och här har jag varit ca två månader. Jag tycker inte att jag har fått hjälp. Ett av mina värsta minnen härifrånj är när de berättade att jag skulle sondmatas och när jag började stprgråta bältade de mig.

Jag var alltså lugn. Efteråt säger Elaine som jobbade vid det tillfället att de trodde att jag skadat mig tidigare men att de fått veta att det var ett missförstånd efteråt.

Hon hade undrat varför jag skulle bältas när jag var helt lugn (Bortsett från att jag grät) men att de gjorde som de blev tillsagda.

Det är läskigt med människor som lyder order utan att ifrågasätta.

Ingen har bett om förlåtelse eller ändrat i mina journaler som ligger till grund för LPT.

Under tiden här på avdelningen har jag haft flera olika läkare. En utav dem var faktiskt elak, men de två jag har nu är ok.

Därför kändes det så hemskt att jag drack i går. Jag vill ju samarbeta -men suget … nej, det är inte sug, varken sug eller tvång, det känns som den enda möjliga vägen för mig.

Så fort jag skrivs ut ska jag gå ner i gen. Vantrivs i den här fettokroppen, skäms över hur jag ser ut. Ful ful fetast.

I helgen tog Meyou fina bilder på mig. Bl.a dessa:

VAD BEHÖVER DU?

VARFÖR BLÖDER DU?

VEM BEHÖVER DU?

OM JAG FÅR EN HIMMEL VILL DU DELA DEN MED MIG?

En sak måste man i alla fall tillskriva henne... för ett 37 kilos benrangel har hon otroligt stort ego.
Mirana och jag:
 

Jag vet inte hur många som sagt till mig att om de hade pengar så skulle de köpa en resa till något varmt ställe åt mig, en plats i solen där jag ”kan läka”.

Om jag fått tio kronor för alla gånger någon sagt så, så skulle jag nog kunna företa mig en sista-minuten-resa till varmare breddgrader... men frågan när hur mycket, för att inte säga OM, det skulle hjälpt. Jag tror att jag är ohjälpligt fast i den här skiten.

I händelse av att jag skulle dö inom den närmaste framtiden så vill jag att ni ska veta att jag sysslade med eländet för att överleva. Jag klagar inte på vården för jag tror att detta levnadssätt är det enda möjliga för ett freakie som jag.

Meyou brukar fråga spännande saker, som tex om jag bara fick lyssna på en låt till i resten av mitt liv … vilken låt skulle jag välja?

Om jaf svarar att det är ett för otänkbart scenario så kan hon använda all sin charm (charm kan vara ett mycket farligt vapen...) så man förstår att frågan skulle ske under pistolhot. I senaste mailet ville hon veta vilken BJÖRN jag liknar mest...?

Mitt svar är att om någon siktade en pistol mot mitt huvud och avkrävde ett svar skulle jag lättad le och säga som i Paul Austers ILLUSIONERS BOK, att Varsågod och skjut. Ni gör mig en stor tjänst.

Min mobil är borta.. OLA OCH MARIA; JAG ÄLSKAR ER.

Nu vet jag att skelett inte är vita.

Men jag älskar allt som aldrig blivit rört.

Och viskade löften som ingen människa hört.

Förutom du. Meyou, det är bara du.

 

Jag bär på många smutsiga, många mörka hemligheter... Går som på nålar i andras sällskap, hela tiden rädd att avslöjas som den BLUFF jag faktiskt är.
När kommer dom på att jag bara ser smal ut fast jag egentligen är knubbig? När upptäcker de att jag är genomrutten med ett osande inre?
Att jag har en latent småsinthet inuti. 

I hemlighet tycker jag att sonden klär mig. Trodde aldrig jag skulle våga skriva det. Sonden är en del av mig, en del som förenklar tillvaron eftersom jag slipper kalkylera och kompromissa kring mat och kalorier. Det är tuggummi och cola light som gäller.
Mammma kom förbi med jordgubbar igår. Det blir liksom ett slags "sug" i sonden om jag sväljer mat. Så det känns ganska omöjligt att försöka byta ut en del av sondnäringen mot mat fr.o.m i morgon som det var sagt.

Vid två tillfällen har jag hostat upp slangen från halsen. DET är äckligt. Båda gångerna har jag lyckats köra ner den själv igen. Vågar inte säga till personalen, tänk om de tror att jag gör det med flit!!
Fast jag vet tt jag måste prata med dem, för nästa gång kanske jag sätter slangen fel, så den hamnar i luftvägarna och då är det illa...

Men som tur är finns en grupp jag håller kär :) :

Meyou har fortfarande inte ringt och det finns ingenting jag kan göra åt det. Nu vet jag hur ont det gör när hjärtat krossas. Hur ensamhet känns

Att stå under en dusch på sjukhuset och låta tårarna blandas med duschvattnet.

Att krypa ihop på golvet i rökrummet, sitta på hälarna och vagga fram och tillbaka, tills du har nått filtret och någon frågar hur du mår. när någon undrar vad som hänt.

Hon har alltid varit syftet med mitt liv. Nästan alla låtar handlar om henne, men förut kändes det tryggt och välbekant, nu låter allt främmande och sliter mig i slamsor.

De säger att det är bra för oss båda att vara ifrån varandra. Bra för henne kanske, men inte för mig. Jag ser inget skäl till att leva nu, ingen mening med att bli frisk.

I en gammal dagbok hade jag klippt ur bokstäver ur tidningar som bildade orden MIN DÖD ÄR MIN.

Men jag hade så jävla fel. Min död är inte bara min, och min färd mot undergången drabbar alla i min närhet.

Så jag förstår att hon lämnade mig. Det fanns kanske inget annat sätt, ni som sa att vi måste skiljas, ni hade kanske rätt!

Fortsätter med SAKNARtemat...:

... och avslutar med mamma och mig tillsamans.
 

Idag var det läkarrond och de beslöt att sätta en sond.

Men här är trösten som varar till hösten

Tycker om min nya väska ...



...Zack är en mångfacetterad musikant. Gatumusikant!



Och jag ser mycket märklig ut..:



Men Florence & the machine kan man iaf lita på!!

Du får inte lämna mig nu. Utan dig … det är för hemskt att ens föreställa sig. Det är för din skull som jag lever.Jag vet att du haft det svårt att försvara mig för föräldrarna och A. Att du försvarade OSS för att du ville tro på mig, på vår samvaro.Snälla, du får inte lämna mig nu.

Det är vår systerskap som alstrar längtan efter livet inom mig, som viskar ”Hont är värt vad som helst för mig. Det är viktigare än spriten, än ätstörningarna” till mig.

Jag vet precis hur Pavlovs hundar kände sig när de hörde den där speciella klockan.Igår var föresatserna tydliga och klara, att låta dig vara. Det är många som säger åt mig att att släppa dig fri.
Det är det svåraste jag någonsin gjort. Sov inte på hela natten om du skulle ringa eller skicka ett sms.

Du kanske inte kommer ihåg det, men en gång sa Ludvig D till dig att ditt problem vara att du längtade för mycket. Att längtande var ett självändamål i sig, inte det du ”trånade” efter.

Jag hoppas att han hade rätt, för i sådana fall gör inte mitt svek ont i dig som det gör i mig. Du hittar snart någon bättre att längta efter. Någon bra.

Men din svala vilar mot mitt nyckelben
närhelst du vill ha det.
I ett kuvert med posten eller runt min hals vid din dörr.

 I morse när jag vaknade såg jag att Christines säng stod tom. Jag trodde att hon kanske gått upp för att äta eller röka så jag gick ut i korridoren för att se efter.  Häxan (vårdare) beordrade ilsket mig att genast gå och lägga mig igen. ”du har gjort tillräckligt inatt”. Wtfuck, tänkte jag, trots att jag vanligtvis håller mig till mildare eder.

Som tur var kom syster Sö i sömnen ocll och förklarade för mig vad som hänt...
Under natten hade jag irrat omkring, och tydligen skrämt Christine halvt från vettet, genom att luta mig över hennes säng.

Jag bytte kläder  också. Pyjamasbyxor när jag gick till sängs och blommiga leggins när jag vaknade. Kände mig jättefet och uppsvälld, det tog syster Snäll säkert en timme att förklara för mig att jag inte ätit i sömnen.
Men jag litar inte på henne, min mage ÄR uppsvälld. Jag måste ha ätit ngt i sömnen, men köket är ju låst så hur skulle det gått till?

De hittade maten som jag smusslat bort. Det var skönt för jag orkar inte ljuga mer nu. .

 Meyou har fortfarande inte hört av sig. Varför tog jag det där jävla återfallet? Jag vet att hon har stor sorg, men det gör ändå ont. Tror aldrig det gjort så ont, inte som jag minnas.

Visst har känslor varit lika starka, som rädsla, glädje, besvikelse. Men aldrig sådan sorg och sådan smärta som nu. Det känns som om en stor bit av mitt hjärta ryckts loss.

Tvillingsyster, älskade

när jag ber dig att le

säger du att det är omöjligt

att det är för sent.

Jag hoppas att du har fel.

Det är ju mig det är på

för mina tankar är silvergrå

Jag dränker dem i alkohol

men de skimrar ändå.

Som små silverfiskar.

MMMM, M Ward, du är väldigt lik han Benicio de Toro, fast honom skulle jag tacka nej till, du skulle få ett ja...
Om du vill ha mig alltså. Kan du få mig så lätt. Håkan Hellström sammanfattade många sanningar. Och han var kär i den fulaste flickan i världen. Och om en sån genomfin människa som Håkan vill ha en ful tjej kanske du kan tänka dig ett litet one night stand, M... 
Fast kanske inte, du tillhör ju den människa jag älskar mest. 
Min syster MEYOU.
Vi 2 hade en plan. Det vet enda viktiga. Vi skulle flytta ihop när mitt LVM löpt ut. Men ca en vecka innan fick jag istället LPT pga av anorexin. Tog två rejäla återfall.
Det finns ingen jag kan skylla på, varken för ätandet eller spriten.

Anorexin har jag alltid sett som en utmärglad ängel med vingar täckta av lanugohår. Jag fantiserade om att få tas under deras beskydd. En klumplig kloss som jag. Och så låg jag och huttrade i tystnaden men pannan lutad mot badrumskanten och grrät. Jag grät och jag grät till jag mötte alkoholen...
Då var jag 20 år och jag förälskade mig direkt. Vodkan var varm och skön, och i ett kvasipoetiskt tillstånd döpte jag henne till min formlösa gudinna.

Jag börjar förstå vad jag gjorde mot familjen och vännerna. Jag lät Alkoholen och Anorexian föra bort mig från dom. ,

Jag vill så gärna hitta tillbaka, den här gången skulle et bli annorlunda jag lovar.