Ett fetto filosoferar
Jag vet inte alls vad som kommer att hända med mig. Önskar de åtminstone kunde avskriva LPTt så jag har mer att säga till om vården.
Var på Runna nästan ett halvår, och här har jag varit ca två månader. Jag tycker inte att jag har fått hjälp. Ett av mina värsta minnen härifrånj är när de berättade att jag skulle sondmatas och när jag började stprgråta bältade de mig.
Jag var alltså lugn. Efteråt säger Elaine som jobbade vid det tillfället att de trodde att jag skadat mig tidigare men att de fått veta att det var ett missförstånd efteråt.
Hon hade undrat varför jag skulle bältas när jag var helt lugn (Bortsett från att jag grät) men att de gjorde som de blev tillsagda.
Det är läskigt med människor som lyder order utan att ifrågasätta.
Ingen har bett om förlåtelse eller ändrat i mina journaler som ligger till grund för LPT.
Under tiden här på avdelningen har jag haft flera olika läkare. En utav dem var faktiskt elak, men de två jag har nu är ok.
Därför kändes det så hemskt att jag drack i går. Jag vill ju samarbeta -men suget … nej, det är inte sug, varken sug eller tvång, det känns som den enda möjliga vägen för mig.
Så fort jag skrivs ut ska jag gå ner i gen. Vantrivs i den här fettokroppen, skäms över hur jag ser ut. Ful ful fetast.
I helgen tog Meyou fina bilder på mig. Bl.a dessa:
