Som små bakteriefiskar.
I morse när jag vaknade såg jag att Christines säng stod tom. Jag trodde att hon kanske gått upp för att äta eller röka så jag gick ut i korridoren för att se efter. Häxan (vårdare) beordrade ilsket mig att genast gå och lägga mig igen. ”du har gjort tillräckligt inatt”. Wtfuck, tänkte jag, trots att jag vanligtvis håller mig till mildare eder.
Som tur var kom syster Sö i sömnen ocll och förklarade för mig vad som hänt...
Under natten hade jag irrat omkring, och tydligen skrämt Christine halvt från vettet, genom att luta mig över hennes säng.
Jag bytte kläder också. Pyjamasbyxor när jag gick till sängs och blommiga leggins när jag vaknade. Kände mig jättefet och uppsvälld, det tog syster Snäll säkert en timme att förklara för mig att jag inte ätit i sömnen.
Men jag litar inte på henne, min mage ÄR uppsvälld. Jag måste ha ätit ngt i sömnen, men köket är ju låst så hur skulle det gått till?
De hittade maten som jag smusslat bort. Det var skönt för jag orkar inte ljuga mer nu. .
Meyou har fortfarande inte hört av sig. Varför tog jag det där jävla återfallet? Jag vet att hon har stor sorg, men det gör ändå ont. Tror aldrig det gjort så ont, inte som jag minnas.
Visst har känslor varit lika starka, som rädsla, glädje, besvikelse. Men aldrig sådan sorg och sådan smärta som nu. Det känns som om en stor bit av mitt hjärta ryckts loss.
Tvillingsyster, älskade
när jag ber dig att le
säger du att det är omöjligt
att det är för sent.
Jag hoppas att du har fel.
Det är ju mig det är på
för mina tankar är silvergrå
Jag dränker dem i alkohol
men de skimrar ändå.
Som små silverfiskar.
